Sveriges kommande
regering- slutronden ?
Jag avundas inte
den nya talmannen Andreas Norléns uppgift att pussla ihop en
kommande regering för Sverige. Dagens DN belyser frågan med flera
artiklar och jag som syntetisk tänkare breddar här
frågeställningar. Behövs det nya perspektiv? Varför ska
statsministerkandidaterna vara givna med bara Stefan Löfven och Ulf
Kristersson som tänkbara statsministrar?
DN, lö 29
september-18:
Ledarekolumnen:
”Undantagstillståndets mentalitet går segrande fram”, av
författare Lena Andersson- även fristående kolumnist för DN
”Internetdebatter.
Det känns förnedrande att erkänna sina fel”, av Lisa Magnusson,
ledarskribent
Nyheter: ”Nu läggs
strategin inför nya samtalen med talmannen” och ”Så är läget
inför rond 2”, av Hanna Jakobson och Hans Olsson
Nyheter: ”Nio år
av lockrop kan bli övermäktigt för Alliansen” av Karin Eriksson,
politikreporter DN
Undantagstillståndets
retorik och praktik
Lena Andersson har
skrivit en intressant artikel i dagens DN’s ledarekolumn. Hon
belyser- mot bakgrund av gångna veckans diskussioner om det varit
rätt att utesluta Nya Tidens representanter att delta i årets
litteraturmässa. Hon beskriver att bojkottens motivering skulle ha
gällt dels säkerheten för författare som vistats i mässan, dels
frågan om legitimering. Hon refererar Johan Ehrenbergs syn på
detta: ” Legitimering av det högerextrema är något man
måste kämpa emot”, och redovisar att dylikt leder nästan
automatiskt till socialt praxis ”att man anses godkänna det som
man inte högljutt tar avstånd från”. Resultat av sådan praktik
blir liknande undantagstillståndet eller nödsituation enligt
Lena Andersson. Och- som vi vet eller väntas veta: ”i
nödsituationer finns bara två positioner att vackla mellan
ont och gott”. Utöver dylik djupt dualistiskt tänkande- typ vi,
etablerare kulturarbetare med liberal människosyn och dem,
högerextrema med extrem nationalistisk människosyn- leder dylik
social praktik till en konstig syn på tolerans: det
som man förr tolererade med tystnad, ska man nu högljutt
legitimeras- kämpas emot- då annars anses man godkänna det onda
och smutsiga (min slutsats av Lenas lite snurriga resonemang). Då
undantagstillståndet lyfter fram vissa typer av temperament- de som
är resoluta och anses ge slutgiltiga svar, vidgas lätt cirkeln för
vilka som ska få pariastämpeln nästa gång och utsättas
för korrektionskurser och bojkotter.
Meningsbytet blir
därmed det enkla: diskussioner med likasinnade. För kulturarbetarna
gäller det:
” man kan inte
publicera några andra åsikter i en tidning än de som redaktionen
håller med om, kan inte ta reda på vad motståndaren egentligen
påstår och anser. För om man gör så, tillerkänner man
hållningens giltighet hos motståndaren (min ”översättning” av
Lenas argumentering) enligt legitimeringsprincipen såsom den
definieras ovan.
Som slutsats
konstaterar författaren att dylik legitimeringstanke förefaller
vara av mer romantisk natur, en slags identitetsdefinition där
det som ska definieras- mitt Subjekt- blir mer av en narcistisk
natur med utgångspunkter alltid från det egna perspektivet- det
vill säga: dualistiskt tänkande där vi är de goda, dem andra de
onda. Kan sådant här tänkande göra sig gällande även bland
svenska partiledare? Hur komma vidare- även i fråga om ny
statsminister och fungerande regering för riket?
Internets vattenhål
Ledarskribent Lisa
Magnusson skriver om sina egna erfarenheter av internetdebatter.
Utgångspunkten för hennes reflekterande, intressant artikel var att
hon dömde en prästs gillande av ett socialt experiment där man
provar ”att vara fattig” en period, för att likasom lära känna
vad det är att vara sådan. Hon dömde dylikt vara fel- både i
sakfrågan och som en social praktik, eftersom fattigdom är av
strukturell art, ej endast fråga om upplevelser. Då
meningsmotståndaren ansåg att hon- Lisa- hade rätt, ångrade hon
sina hårda ordval och sade förlåt i diskussionen.
Tyvärr följs dylik
praktik inte i social media, enligt Lisas erfarenheter. ”Ingen
inblandad kommer att ändra åsikt, folk bara missförstår”. Detta
leder ofta till att man blir själv lite surare än man var innan.
Att internet blev ej det frihetstorg vi drömde om !
Det stämmer ganska
väl överens även med mina egna erfarenheter. Då jag har själv
bloggat på dessa och andra internetsidor, har jag blivit bemött
mest med kompakt tystnad. Troligtvis följande den sociala praktiken
som Lena Andersson ovan skriver om: jag har eventuellt blivit
stämplad som paria eller av likgiltighet för att tänka, eller att
bemötas som alternativtänkare vars tankar ska ej legitimeras: då
man är tyst om dem, finns dem inte socialt- politiskt, önskar man.
Å andra sidan, det
vore intressant att veta om Lisa Magnusson har själv upplevt att
vara icke- önskad ”konkurrent” om bättre arbeten eller om
hennes artiklar har konsekvent nekats publicering eller blivit gång
på gång nedvärderade- utan argumentering? Typ ”paradigm
konflikt”. Kunde hon skriva om internet som vattenhål- ett enda
ställe där man kan få publicerat sina debattinlägg i egna bloggar
t.ex? Det är sedan en annan sak om de debatteras offentligt eller
möts i argumenterande debatt i social media. För mig har det alltid
varit positivt att få något ut och därmed även kunnat renodla
egna tankar i min recension eller kommentar till någon reporters
artikel eller politikers, författares, vetenskaparens argumentering
i olika sakfrågor. Av känslan att vara en icke- medborgare eller
konkurrent om bättre arbeten- fast är invandrare- och ytterst en
ifrågasättande alternativtänkare med vision om en bättre värld
på bredare filosofisk- vetenskaplig- grund, har jag i min
”motståndspraktik” skrivit egna dikter och noveller, publicerat
av mig själv i det egna förlaget. Även om samtiden är tyst,
repressiv, finns det alltid möjligheter att folk i framtiden undrar:
vad var det för Sverige från slutet av 60- talet fram till året X
? Varför var den liberala mässiskosynen så ynklig att förnyelsen
fördröjdes så många årtionden- för oss alla? Vilka var
ansvariga för sådant?
Nej- för mig har
Internet varit ett vattenhål ävenom det är jag själv som har fått
hälla in vatten dit, för eget bruk i alla fall!
Alternativtänkarens
strategi för en ny regering i Sverige år 2018
Hanna Jakobson, Hans
Olssons och Karin Erikssons artiklar i dagens DN riktar
strålkastarljus för dagens ”undantagssituation”: För det
första: å ena sidan vill både rödgröna och Allians sträcka
handen över blockgränsen, men å andra sidan kan varken den ena
eller andra ge sig- det är vi som ska bilda regering- dvs. ha
statsministerposten för Stefan Löfven, respektive Ulf Kristersson.
För det andra: båda
blockerna vill på inga villkor regera med Sverigedemokraterna som
stödparti.
Karin lyfter sedan
fram den taktik som Socialdemokraterna har haft sedan nio år: ”att
bända isär de borgerliga partierna”.
Och att- om man
använder Lena Anderssons beskrivning av undantagssituation som
nödsituation- har det gällt att legitimera sitt avståndstagande
från Sverigedemokraterna och även deras sakfrågor med hänvisning
till deras unkna, nationalistiska människosyn som liknats med
nazisternas. Socialpraktik i en ny ramsituation där
Sverigedemokraterna vuxit från 2009 års drygt fyra procent s till
dagens dryg 16 % röstvinnande parti.
A. Legitimeringens
konsekvens
Har dagens situation
blivit så här, då man har ej velat bemöta Sverigedemokraternas
sakfrågor, utan i förhoppning av vinna i valet genom emotiva
resonemang och stämplingar om deras människosyn försummat bättre
strategier för att lösa ovanbeskrivet ”undantags- eller
nödsituation”?
B. Varför stirra på
endast två givna personer som statsministerkandidater?
För det första kan
man säga att fd. Statsminister Stefan Löfven och hans regering har
delvis gjort bra ifrån sig i sin ekonomiska politik. Å andra sidan
kontrar Allians att det varit resultat av gången högkonjunktur,
bemött med Löfvens argument att vilken slags underskott skaffade
förra Alliansregeringar även i högkonjunktur?
Hur vore det nu att
reformera sjukvården och andra samhällssektorer- inklusive
nödvändiga förnyelseinsatser för att vända klimatförändringen
då lågkonjunktur är i sikte- även på grund av förvirrande
omvärdssituation i värden med nödsituation inom EU (Brexit- och
olösta asyl- och flyktingpolitik) och i världens handelskrigs- och
krig situation, frambringade av ”liberal människosyn”och dagens
förgivettagna filosofisk- vetenskapliga grund- det enda som återstår
tillsvidare.
Kunde
regeringsbildande underlättas, om Socialdemokraterna förnyades- med
eventuell ny partiledare som resultat- eller en annan
statsministerkandidat steg fram hos Alliansen?
Kunde
Sverigedemokraterna förnya sitt partiprogram, så att deras halvdana
”Förändring riktigt”- med filosofiskt materialistisk och
nationalromantisk människosyn (se Lena Anderssons diskussion ovan om
detta, tolkad av mig)- utvecklades vidare så att man öppnar väg
för min ”Riktig Förnyelse” - Real Change- det som inte ens
Barack Obamas regering fattade i mina trevande försök att hjälpa
till från sidan i deras förnyande av USA:s sjukvård,motiverad av
min önskan att få bättre arbete, mer motsvarande mina studier och
intressen. Det som inte öppnade sig i Sverige då dess regeringar
ansåg att man behövde ej bry sig om landets alternativtänkare i
vetenskap.
C. Vad vore då
aktuellt för Sverigedemokraterna?
Svensk
nationalkänsla behöver ej vara i motsatsställning för förnyad EU
eller global gemenskap, på förnyade människosynens grund. Om nytt
paradigm- forskning får forskningsstöd och dess nya perspektiv på
olika fackvetenskap utvecklas och fördjupas vidare från mina redan
gjorda insatser, finns det bättre möjligheter att även
Sverigedemokraterna förnyas som parti. Dylikt har setts i förr:
i ny
omgivningssituation kan det vara förmånligt för alla svenska
partier att kunna tänka om: både angående statsministekandidater
och om regeringsbildande.
I min
föreställningsvärld vore även följande regeringar möjliga:
- S och M, S- Mp- L-
Sd (förutsatt att de förnyat sitt partiprogram på ovanbeskrivet
sätt: dvs. gått vidare från ”Förändring riktigt” till det
djupare alternativet ”Riktig Förnyelse” med mina redan tidigare
framlagda förslag hur t.ex. reformera sjukvården, EU:n och världens
biståndspolitik eller säkerhetspolitik). Sd har ju hela tiden
hävdat, att dagens flyktingpolitik borde göras om och i
överenskommelse med andra stater.
Naturligtvis pekar
jag inte med hela handen mot öst- som en fd. Kung i Sverige- med de
vunna erfarenheter som jag bär från mitt förra hemland i Finland-
utan lägger fram mina förslag här, i mitt vattenhål.
Ödmjukt, väntande
dina sakkommentarer och icke- personcentrerande argument
din nysvenska
alternativtänkare
Lasse T Laine
filosof-
samhällsvetare- författare- entreprenör
PS. Om du vill läsa
mina kulturella alster, är du välkommen att köpa dem på mitt
förlagssajt på