Ref. DN/Krönika: "Hänsynslöshet har på bara några år gjort att berättandet blivit svårare",av Malin Ullgren
Sammanfattning
Malin Ullgrens debattfokus kort: " Det grandiosa,ständigt talande,omvärldsdefinierande subjektet påverkar naturligtvis skönlitteraturen. Tillsammans med romanbegreppet blir det nya,hänsynslösa jaget en ganska giftig litterär blandning. Nya genrebegrepp (lyric essay,min anm.) löser inte frågan om etik och konst-men de kanske kan skapa större ärlighet?"Den värderas här av författaren varmed han finner sin egen produktion vara en form av denna nya genre,men utöver det är ej menad som "hänsynslös personkonflikt" utan som upplyft beskrivning av olika typer av konflikter som upplevts och beskrivits i författarens böcker
I Den "gamla" versus den "nya" litteraturen
Jag läste med intresse denna krönika. Författaren-DN krönikor Malin Ullgren- har skrivit en reflekterande artikel om skönlitteraturens senaste utveckling. Hon refererar i sin diskussion till paret Marianne Bang Hansen- hennes exmakes Geir Gulliksens bok "Berättelse om ett äktenskap". Ullgren jämför Gulliksens försvar av hans berättande om äktenskapet med argument att det är en roman-inte en självbiografisk skildring,mot anklagelser om hänsynslöst utelämnandet av personliga data som vissa kan hävda att de borde spärras. Dvs. tryckfriheten ska gälla för dylika romaner. Malin Ullgren hävdar att som kritiker är man intresserad av bokens "verkshöjd".Hon beskriver detta men några satser som
- en sorts..praktik som bygger på att man tänker på bra konst som nästan utomvärdsligt. Boken handlar om något intressant,som har ej skrivits om förr,eller sällan,eller i denna form
- att då "pipa om utlämnade jordiska människor i ett godomlikt sammanhang känns förstås lite futtigt,till och med som ett hot mot konstens själva liv".
Hon beskriver sådana här produkter och deras värdering från verkshöjd-argument som representanter för en romantiskt färgade tid. Ävenom denna tid är mestadels bakom oss,påverkar den än mycket i konstlivet,vilket Ullgren finner vara bra.
Till skillnad från gångna,romantiska tidens värdering eller konstkritik,har man i senaste tiden lanserat term lyric essay. Dessa är inte fullvärdiga romaner,men intressanta nog att bearbeta skönlitterära texter i olika typer av mindre omfattande former. Som exempel på denna nya genren tar hon upp boken "Argonauterna" av Maggie Nelson,vilken är lanserad som memoar-bok.
Dagens böcker som beskriver olika personer-hypotetiska eller fiktiva,som sammanblandning av olika,autentiska personers karaktärsdrag och handlingar eller t.o.m. som beskrivningar av faktiska händelser mellan olika personer och bokens berättar-jag-som hänsynslöst ärliga i sina teman. Ävenom dylikt kan ifrågasättas,finner Ullgren att det ska finnas plats för även dylika böcker/filmer/andra konstformer-just genom hänvisning till konstens funktion att söka sanningar på sitt sätt: polemisera,lyfta upp sådant som döljs eller inte funnits än,som försvar för djupare kunskap om mänskliga relationer etc. ,samt-indirekt-för att bevaka kritiskt omvärlden,var det sedan frågan om politik,värderingar,olika historiska händelser eller annat intressant (konstens funktionsbeskrivningar här är mina-Ullgren använder en generell term: "konstens själva liv".
Hon hävdar att faran med dylik genre-lyric essays-är att kulturen blir hänsynslös. Se hennes beskrivning ovan.
Jag finner-som filosof-samhällsvetare och efter att ha publicerat sedan december-14 dikter och noveller om min skilsmässa-Malins diskussion som en öppning mot eventuell värdering av mina produkter? Varför har ingen värderat dessa? Eller vågat skriva om deras innehåll,där teman samverkar och beskriver flera nivåer av samhället (de positiva och konfliktbeskrivningar) och relationer mellan människor. Från berättarjagets ärliga beskrivning av sitt eget liv-före äktenskapet,under och efter skilsmässan. I skolans värld,i arbetslivet,i sitt försök att hitta en plats där hen kan känna mening i tillvaron och bli integrerad på även sina egna villkor. Ej endast i de roller som omgivningen anser att hen borde vara nöjd med,eller som partner i ett äktenskap. Allt detta i reflekterande berättelser,där det röda trådet-hur sorgen efter den svåra skilsmässan hanteras av berättarjaget och hur hen utvecklas som människa och därmed försöker genom nya strategier hantera sitt livsmål såsom hen definierar den:
att förändra världen genom en ny,bredare grund för vetenskap och genom vetenskapen sedan påverka samhälleligt. Vilket enligt berättarjaget öppnar vägen för språnget till en ny kulturell utvecklingsnivå,globalt.
II Författarens meta-recension av egna böcker (!)
Om jag skulle våga göra sådant som författare kanske inte ska göra-värdera själv-efter att skrivit produkter i fråga-sina böcker,säger jag följande till mitt försvar mot stämplandet om "hänsynslöshet":
1. Teman: dikters teman är flera: på ytan en beskrivning av en svår skilsmässa. Under ytan-eller i andra dimensioner- beskrivningar om samhället,makten i politik,vetenskapliga världen,i media och kort i näringslivet. Om mänskliga relationer: sorg,kärlek och dess villkor mellan makar,föräldrar-barn,avundsjuka då kolleger tystar ned nya upptäckter eller lyfter ej upp vederbörande till tjänster som skulle bete sig som normala,utan i stället trycker ned,marginaliserar,förvanskar,stämplar,sprider falska rykten,ljuger om,stjäl berättarjagets resurser. Att berätta ärligt om sådant kan kännas som hänsynslöshet av de som känner sig drabbade-direkt eller indirekt.
2. Genre-beskrivning:
Mina dikter och självbiografiska noveller (delvis fiktiva där t.ex. det uppdiktade mötet med socialassistenten och berättarjaget är sann i den mening att händelseinnehåll har hänt,men personen-socialassistenten-är en sammansatt skildring av olika myndighets personer) kan nu eventuellt kategoriseras i denna nya genre som lyric essays. Äntligen kan de därmed infogas i ett samhällssystem och eventuellt officiellt nämnas och värderas?
3. Om berättelser som helhet:
Alla mina dikter (sammanfogade i den drygt 400 sidiga opusen Samlade dikter-tv. en e-bok) och novelltrilogin ("Hemma men ändå inte","Vuorten tuolla puolen" och "Vägen hem"-möjliga att köpa som pdf-e-böcker från min Förlags sajt www.vidorg.eu och delvis från bokhandeln som fysiska böcker eller direkt från författarens förlaget ovan) bildar en helhetsmässig processbeskrivning: hur dylik sorgeprocess sker då berättarjaget återupplever sina minnen i barndomen,skolan,studietiden,i sitt inträde i arbetslivet och i samhällsrelationer,med ältandet,fram och tillbaka om äktenskapet. För att sedan kunna bli kvitt sorgen och gå framåt och genom skrivandet hantera eventuellt bättre sin samhälleliga status och marginalitet som alternativtänkare. Att då fästa uppmärksamhet på endast en aspekt av berättelser- om skilsmässan och personbeskrivningar där- vore en förenkling och en form av härskarteknik: tro inte att du är något!
4. Om man som kritiker reflekterar om berättandets funktion i dessa former,kan man fråga: på vems eller vilkas villkor har berättelser producerats? Varför dessa berättelser? Ja-då bloggandet om det nya vetenskapsparadigmet väckte inget intresse trots referenser till de nya förslagen att lösa olika samhällsproblem eller initiera radikalt nya lösningar i vetenskap,politik,ekonomi,kulturlivet. För dylika samhällsproblem som arbetslöshet,ekonomisk tillväxt,samarbete i Europa,skapandet av freden genom ny värdegrund,härledd från det nya paradigmet.
Man kan även fråga,varför har inga kulturredaktörer värderat officiellt berättarens produkter-efter en hövlig epostförfråga ? Jämför här andra länders praktik där nybörjar författare alltid recenseras som t.ex. i Danmark (enligt en TV-intervju av en dansk författare).Varför har ingen svarat på författarjagets kritik av landets regeringar sedan Göran Perssons tid om uteblivet,officiellt stöd för att utveckla vidare det nya vetenskapsparadigmet. Fast det är bättre i den mening att den är mer abstrakt och kan nu kunna internalisera hittills oförklarliga,empiriska data i sk. gränsvetenskaperna och parapsykologi vilkas data ifrågasätter vår syn på såväl verkligheten som människan och våra centrala begrepp om tiden,rummet. Kan man diskutera om etik och ansvar om sådant som är icke-nämt. Äventuellt på personnivå i "negativ karma" men samhälleligt,kulturellt? Som manifestationer i en semi-demokrati-Potemkinkulisser?
Varför trummas upp urvattnade filosofier om postmodernism,vars filosofiska grund är detsamma som andra dagens filosofier: det gällande paradigmet. I vems eller vilkas intresse har repressiviteten fortsatt drygt 40 år om det nya. Personen i fråga har marginaliserats,hens barn delvis likaså,utan diskussion om etik eller hänsynslöshet som upplevts gentemot berättarjaget. Vilka har fått betala för dessa förnekelser eller repressiva handlingar utöver vederbörande? Kan det vara så att världen befinner sig i sina ekonomiska,politiska och värderingskriser just därför att det historiska alternativet-då det skulle ha gällt att låta det komma fram har hindrats påverka positivt och således vänt den normala,demokratiska diskussionen och utvecklingen?
III Konstens strategihjälp
Kan nu författarens-berättarjagets (som är en alternativtänkare i sitt livsintegritet,ej skilsmässofader främst) produkter "väcka folket" eller ge andra,mer positiva strategier för författaren att gå framåt i sitt livsprojekt? Det återstår att se. Att handla positivt,i tron på pennans makt har varit central i mitt liv tillika som beaktandet med moderniteten-t.ex. i användningen av teknologin,internet och sociala medier. Konstkritikers roll vore enligt mig att hjälpa till i detta: uppmärksamma sådant som är verkligen ifrågasättande-som strävar efter Real Change- ej endast populistiska tal eller möten med deras idealprogram,utan bra teorigrund eller sociala taktik.
Med förhoppning att denna meta-konstkritiska artikelkommentar bidrar till världens positivare utveckling där hänsynslöshetens äkta praktik kommer fram på annat sätt i framtiden,skickar jag detta till min strategiblogg att läsas.
Lasse T Laine
filosof-samhällsvetare,författare,entreprenör
Förlaget Lasse T Laine
www.vidorg.eu
epost: management@vidorg.eu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar