Eller: hur etablerade politiker hos de två största regeringsbildande partierna M och S borde vara intresserade av att skapa en hållbar tillväxtekonomi och samhällspolitik,men av rädslan för politisk pajkastning vågar ej ta sig an nya utmaningar. Vilket kostar riket i längden-ja,ni vet-fortsatt brist på nya arbetsplatser,minskande konkurrensmöjligheter regionalt och globalt samt polariseringen av samhället-både socialt och politiskt. I detta läge: ska rädslan för nyskapande dialog och ny reformpolitik blockeras av bakåthänvisande populister eller imperiebyggare,eller? Ja,varför inte-initieras av konstruktiva alternativtänkare och nya generationer av forskare?
Ref. SvD/ledarkolumn:”Överspelat överskottsmål”,Må 2.juni-14,av Andreas Bergh,docent och välfärdsforskare,Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomi-högskolan i Lund
Förord
Alliansregeringens grundläggande argumentering utgår från mantrat: ”ordning och reda i rikets ekonomi”.För att åtgärda det,har den i sin politik utgått från borgerligt,individcentrerat perspektiv av valfrihet och privatiseringar. Som om alla skulle ha möjligheter av att välja fritt-utgående från sina egna värderingar och prioriteringar. Kritikerna har delvis varit S-partiets representanter som hänvisat till tex. att privata vård-och skolutförare har etablerat sig i de områden där de har bästa möjligheter att få vinst bland rikare medborgare och hushåll. Miljöpartister har påpekat att långsiktiga hållbarhetskriterier går ej alltid att analyseras med dagens mått om ordning och reda: balans i ekonomin genom frånvaro eller prioritering av mindre budgetunderskott och statsskulder. Vänsterpartiet har skaffat ett eget mantra: ”inga vinster i välfärden”-dvs. privata utförare borde antigen kontrolleras (även S-partiet är på denna linje) innan de tillåts etableras,eller att deras vinster borde återfinansieras i verksamheten-att endast en viss,låg procentuell vinst skulle kunna delas ut bland deras aktieägare.
Överskottsmålets bakgrund
Andreas Bergh har skrivit en bra och utförlig ledarkolumn om dagens överskottsmål i statens ekonomi. Han beskriver hur målet blev till under 1990-talskrisen då den globala,dåvarande krisen (it-boomens fall) drabbade Sverige. I ett läge då det blev hög arbetslöshet,kraftigt bortfall av skatteintäkter som resultat av förra och staten blev tvungen att låna utomlands med ökade skulder som följd vilka kostade ökade ränteutbetalningar som till slut hotade sluka en stor del av BNP.I detta läge skapade dåvarande regering detta mål: budget skulle visa balans över konjunkturperioden samt statsskulderna skulle inte låtas överskriva ett visst mått tillika som att inflationen skulle hållas inom 2-3 procent.
Det var då på 1990-talet då detta var aktuellt,men ej längre i dagens situation då det finns både balans i den offentliga ekonomin samt en viss tillväxt. Nu krävs det i stället offentliga reformer som skulle skapa jobb och uthålligare tillväxt,menar Bergh.
Tillväxtpolitikens bärkraftsmöjligheter
För detta kan man ha flera perspektiv. Dels den som Andreas Bergh skriver om
1. Politikens ideologiska bindningar
Han diskuterar hur dagens huvudkombattanter-eller de som uppfattas som blivande finansministrar efter höstens kommande val (utgående från dagens politiska landskap och persongallerier)-Anders Borg (M) och utmanaren Magdalena Andersson (S)- av rädsla för att bli stämplade som oansvariga för statens ekonomi vågar ej frigöra sig från det gamla mantrat ovan från 1990-talet även om dagens situation är av helt annan karaktär. Han säger att detta beror på ”politikens logik”-dvs. Man väljer att ej bli betraktad som oansvarig slösartyp eller drömmare som kan ej finansiera sina förslag.
För mig som alternativtänkare som betraktar olika partiers ideologiska grund bredare-bl.a. med deras värderingar såsom det kommer fram i deras praktiska politik eller förnyelseförslag-se De Nya Moderaternas inneboende syn på individen ovan- ter sig detta dock ej som tillräcklig analys även om den är en nödvändig del av den politiska logiken. Enligt mig kunde man bredda överskottsdiskussionen omfatta även följande punkter:
2. Synen på samhällskulturen
3. Hur skapa ytterligare resurser i samhället
4. Omvärldsbevakningen
5. FoU-bakgrund
Synen på samhällskulturen
Som ”informell ideolog för S-partiet” tillika som alternativtänkare som föreslagit grunden för ett nytt,bredare vetenskapsparadigm,anser jag att dagens ”ekonomiserande syn” enligt dagens ekonomiska teori (vars olika härledda modeller och teorier belönas med nobelpriser) är en ensidig syn.Jag skulle vilja reformera S-partiet med den modernare,fler-dimensionella synen på människan.
Att människan har utöver den fysiska sidan,även den mental-etiska,vilka båda utvecklar sig,interagerande. Den nuvarande synen färgar all samhällspraktik ända från förskolan,via skolan och universitetsutbildningar till alla myndigheters praktik,där det är de kortsiktiga pengaintressen som styr. Hos moderaterna är det en viss motsägelse att säga att incitament ska styra-att individens egna värderingar och prioriteringar ska respekteras-men att man samtidigt handlar så att det är alltid de penningmässiga,ensidiga incitament för samhällets bästa som gäller-att få största möjliga skatteintäkter.I fall där dessa mål (kan man tala om principer?) kolliderar-avvägningen vilka får tex stanna i landet,vilka utvisas eller när A-kassa ersättningar dras in osv. - är det alltid samhället som ska vinna-dvs. penningens makt.Det vill säga-incitamentet som det offentliga livet grundar sig på- är ensidigt.
Hos socialdemokraterna finns en viss naivitet om detta. Om motsatsförhållandet mellan grundläggande människosyn-att människan består endast av den fysiska dimensionen som utvecklas och på vilken grund ”utvecklingen” sker- och individens egna,inneboende möjligheter. Man ser att det är ”kollektivet” och dess makt som ska styra hur ”individens” förhållanden ska tillåtas se ut eller gestaltas för hens bästa. Detta leder lätt till ovanifrån-perspektiv på den politiska logiken,vilket i sitt mest obehagliga fall leder till prestigelåsningar och maktfullkomlighetsparadoxer. I fall där det skulle vara förnuftigare att tillämpa långsiktiga perspektiv och värderingar som betonar individens integritet,vägrar man att ge efter eftersom samhällets eller statens myndighetsperson uppfattar sig att stå för det rätta,med kollektivens maktmandat.
En tredje,mer konstruktiv syn vore enligt mig det nya paradigmets perspektiv. Människor är jämlika och ska vara jämställda även om de är olika och olikt utvecklade andligt (dvs. mentalt-etiskt) sätt. Det går nämligen ej att definiera princip hur människor ska värderas. Om man sedan tar den nya utvecklingsteorin och dess empiriska bakgrund på allvar,kan man hävda att människor utvecklas i tiden genom sina egna erfarenheter,beslut och värderingar. Det som man gör fel mot andra och andras människovärde,får man själv betala enligt livets logik (”karmas lag” som enligt mig gestaltas av det nya vetenskapsparadigmets nya,grundläggande ontologiska princip eller nya fler-dimensionella funktionsteori som visar hur allt hänger ihop i verkligheten).Men denna människosyn kunde man tex.reformera socialdemokratin och argumentera bättre för dess grundläggande ideologi och värderingar om jämlikhet,jämställdhet och behov av frihet. Tyvärr har partiets nuvarande ledning en vänta och se-syn på detta.En auktoritetstroende syn där man vågar ej satsa på något nytt innan ”experterna” har stödjat det nya. Vilket de kommer inte att göra eftersom de är utbildade i det gamla paradigmet,med dess gallring och definition av ”vetenskaplig empiri” som uteslutit annorlunda erfarenheter,empiriska data och forskningsresultat.
Resursskapandet som grund för samhällsekonomin
I stället för kortsiktig balanssyn som Andreas Bergh kallar för ”sandlådetjafsandet” (håller med),anser jag-och har i min senaste fou-produkt (på egen finansiering, på grundutbildningsnivå då vägen uppåt till doktorandnivåer stängts på villkor att jag skulle hålla tyst om mina egna idéer och resultat-en auktoritär och avundsjuk syn på fou-politik som är föga skaparvänligt) lyft upp möjligheter för att ha en annorlunda budgetsyn ett hållbart budgetsystem.
Det som man slösar bort med segregation och utanförskap kommer att kosta mer i framtiden i uteblivna intäkter och skattekronor. Dvs. budgetsystemet skulle ha antingen nya kontosystem eller nya,fler-dimensionella nyckeltal med vilka budgetsatsningar skulle bedömas. Högt aggregerat balansmått är alldeles för trubbigt. Detta är inga nyheter för sk. feministisk politik,då genom att uppfostra barnen har främst kvinnorna sett till hur barnen utvecklas. Ej enbart genom penningar,men även med uppmuntran,respekt och kärlek. Tyvärr har de ej sett att dylikt kunde utvecklas eller stödjas vidare av en ny ekonomisk teori som utgår från mer omfattande perspektiv än genus-dvs.från en ny,fler-dimensionell människosyn enligt det nya vetenskapsparadigmet. Samtidigt ska man naturligtvis ta på allvar feministernas genusbaserad kritik då det finns diskriminering av kvinnor såsom det finns även annanslags sådan,på andra grunder vilka betraktar människan från dagens vetenskapliga och kultursyn. Skaparvänlig samhällskultur sker bäst enligt ömsesidig incitament där det finns inget motsatsförhållande mellan kollektiv och individ om grunden för kulturen är annorlunda: den politiska makten kan betinga/begränsa och styra frihetens sfärer,men frihet är mycket mer än samhällsmakt.
I dagens samhällen är befolkningspyramidens utveckling,tillika som klimatkrisen,av avgörande betydelse. Samhällets resursbas-vilken påverkas bl.a. av prissättningen och skatter- måste definieras om enligt mig. Jag hänvisar här kort till mina nya resulta,beskrivna i tidigare blogginlägg- om kapitalmatris-modell,ny syn på produktivitet,samt till ny samhällsmodell med dess flex-prissättning. Det sistnämnda har redan tagits i bruk ang. bilskatter-varför ej även annanstans i den offentliga sektorn? Varför vågar de etablerade kombattanterna ovan inte tala om detta förslag och lyfta upp det till diskussion? Det verkar vara mer så att de ska backas in i framtiden,av folktrycket-ej så att de aktivt leder och utformar framtidens hållbara ekonomi?
Omvärldsbevakningen
Sverige är typiskt-ja,svenskt. Vänta och se-vänta och se. Låt andra göra misstag först,sedan går vi med.. Är detta typiskt för dagens unga svenskar som har rest mer än förra generationer,läst mer hur globaliseringens påverkar oss alla,har mångkulturell bakgrund och kompisar och vänner bland andra etniska grupper än egna,etniskt svenska,från majoritetskulturen. Framgångsrik ekonomisk politik kunde göra Sverige rikare som land-både penningmässigt och kulturellt-om dess officiella representanter speglade dessa förhållanden ovan. Och-om resursskapandet kräver alternativtänkare med radikalt nya perspektiv för t.ex. exportprojekt eller nya utrikespolitiska perspektiv och förslag-vore det inte mer logiskt att ta med sådana ”typer”. Tackla Putin,Assad och talibanerna med ny praxis och praktiska lösningar så att de finner det förmånligare att även själva förändra sig och förnya sina egna,respektive lands politiska lösningar för att kunna överleva.
FoU-bakgrund som god argumentationskultur
Jag är en lycklig filosof i den mening att jag lever i senare generation än Descartes-som betonade tvivlandets viktighet,eller Marx- som lyfte upp behovet av sociala hänsynstaganden och våra konstruktioners sociala bakgrund. Även Sokrates dialogmetoder är ett riktmärke för mig värt att följas ävenom jag är tveksamt på hans val: varför böja sig för kravet att ge efter för övermakten och deras giftbägare? Med studentrevolutionens vinningar och Marcuse blev jag även varse,hur makten strävar efter genom sina egna begrepp och diskussionstaktiker att begränsa den offentliga diskussionen och val av läroböcker vid akademin.Den offentliga median använder oftast dessa typer av begrepp och sociala hänsynstaganden.I samhälleliga lösningar övrigt används det även ofta gamla,medeltidens "vasall-lösningar och beroenden",vilka i dagens moderna värld kan lätt bli kontraproduktiva och begränsande då det skulle behövas "nytt blod" och nya perspektiv utifrån.
FoU-världen har forskats även av historiskt intresserade,där Thomas Kuhn har visat hur paradigmkonflikter blir till och löses genom att nya generationer börjar intressera sig för de nya empiriska resultat och förslagen. Samhällsforskare har visat hur det är viktigt att nya lösningar ska institutionaliseras,därför att om de binds enbart till enstaka individer och institutionaliseringen ej sker,försvinner det nya då personer i fråga dör.Ett bortfall som kan ta flera hundra år innan den nya möjligheten uppstår igen och vilket bortfall betalas av folkens lidanden,ej av de som sitter i makten och leder sina folk med korta perspektivens politik.
Vetenskapen har dock den fördel att den är kumulativ. Det som upptäckts,diskuterats och funnits hålla och tagits i bruk i nya hypoteser,metoder,modeller och teorier,kan aldrig rullas tillbaka igen såsom sker t.ex. med sociala förhållanden. Sistnämnda ses i dagarna tex i utbredningen av sk. nationalistiska och populistiska politiska strömningar,vilka tyvärr kommer att försvåra skapandet av nya,behövliga reformer. Att konstatera,att det är sandlådetjafsandet är nog bra,men det vore viktigt att visa eller ”tvinga med argument” för bättre insikt eller att aktiv handla på valdagen då gamla lösningar eller mantran räcker ej till. Bättre kan vi väl som medborgare i en demokratisk,upplyst stat såsom Sverige ?
Alternativ- ja,läs ovan.”Vi behöver rusta för en ny,god tid”.
Har du detta på din valsedel kära medborgaren/världsmedborgaren?
Lasse T. Laine,filosof-samhällsvetare, entreprenör,konsult i F:a Vidorg (firman är passiv tv.)
Copyright © 2014 Vidorg. All rights reserved.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar