Förnyelsens mentalitet

Stundens kultur, framtidens politik och förnyelsens mentalitet Referenser: Dagens Nyheter/Kolumnen:Demokratin som mentalitet,Må 2 jan-12,av Lena Andersson Dagens Nyheter/Helgläsning:Framgång genom produktiv paranoia,Må 2 jan-12,av Johannes Åman Dagens Nyheter/Kolumnen:Politik för mer än stunden,On 4 jan-12,av Vaclav Havel,övers. Av Margareta Eklöf Dagens Nyheter/Idé och Kritik:När ska det röda rinna av kulturens fana?,On 4 jan-12,av Bengt Ohlsson Sammanfattning Kulturens ”fanabärare”-de intellektuella skribenter,författare,konstnärer av olika slag,de som tvingas leva i antingen samhällets marginaltillvaro med tillfälliga anställningar utan trygghet eller med jobb som försäkrar dem bröd och bostad men ger inte tillväxtmöjligheter för det som de egentligen brinner för- alternativt de som lyckats ”slå sig genom”,bli offentligt kommenterade,få stipendier,sälja framgångsrikt-har de något gemensamt? Bengt Ohlsson-som uppmärksammat kulturpersonlighet-skriver att man behöver inte gå under den röda fanan för att tro på människan eller för att handla empatiskt. Visst,det går an,men å andra sidan visar Lena Anderssons inlägg om diktaturens väsen och framväxt,hur anpassligheten kan förblinda de intellektuella,vilket visas med klarhet i den nyss bortgångne Vaclav Havels essä. Kulturen är den samhällsnivån som förändras långsammast. Den kontext-omgivning där såväl de rätta beteendekoderna definieras,de rätta tankarna utbildas i och förmedlas till nya generationer,men där samhällstotalitetens krav har fortfarande innehåll och mening: skapa en mening åt ditt liv,men låt andra att leva,söka sin sanning så länge som det inte syftar till att med våld störta dagens bestående kultur. Dessa slags krav kan växa,långsamt,och komma till uttryck som klimatkris efter längre tids ekonomisk tillväxt som definierats enligt viss tankebyggnad; eller som ensamma ifrågasättarens tankar om en framtid,med annanslags politik. Även denna slags kultur som inte ännu vinner allmänhetens accepterande eller maktens stöd,tillhör kulturens sfär. Är det då parias makt att våga gå utanför,ensam,förlöjligad eller nedtystad eller i värsta fall likviderat och återupprättad av framtiden då deras tankar gått genom med historiens gång-som dagens makt är så rädd för och försöker förinta? I de anpassades tystnad i massmedia,i maktens korridorer med urvattnade versioner av framtidsbygget eller i rätta definitioner av sammanhållningen,eller i kultursäljarnas kakofoni-mer av det konventionella,sälja mera ända till marginalens minsta vinstandel tills break-even slår tillbaka. Parias makt blir i den kulturens kontext att vara billigt klädd,gå i de trasiga,få underkläder (och därför kanske lukta illa då man har ej förråd att byta dem varje dag) men hålla den röda fanan högt. Ha förslag att reformera dagens socialdemokrati,kritisera vpk-are att deras syn på socialism är motsägelsefull då de tex fördömer euro-projektet då det misslyckats genom dåliga ekonomiteorier men kan reformeras och därmed lyfta EU:n som ett mellanläge mot den globala rättvisan eller sammanhållningen. Nu gäller det- att gilla läget- påtvingad av andra,de etablerade kulturbärarna,media folket,makthavarna,som lever i nuet men förmår inte skapa strategier för framtidens politik,men att inte ge upp med det sitt försök att förändra läget. Visst Bengt-vänstertvång kan skymma sikten Bengt Ohlssons Idé och Kritik-essä ter sig enligt mig mer som kåseri. En skrift som ifrågasätter-visst gör den det-men som samtidigt tar för givet dagens kultur och dagens politik. Han redovisar alldeles rätt,att kulturbäraren behöver inte nödvändigtvis gå under den röda fanan (dvs. vara vänsterorienterad-antingen socialdemokrat eller vpk:re eller annan typ av progressiv typ av samhällsförnyare tex i utomparlamentariska aktioner eller grupper utanför politikens sfär) för att kunna stå och handla empatiskt,troende på människans möjligheter. Hans utgångspunkter är dock filosofiskt sett oklara. Dels är det skillnad mellan idé,ideal och idealism. Om man med idé tex menar en människosyn-typ den mest omhuldade tron på darwinistisk evolutions teori som omfattar människans väsen bara fysiskt sett i evolutions hänseende-och ideal som värderingar som kan och har härletts ur den kulturella traditionen där det är ytterst det filosofiska paradigmet med gemensam syn på människan och verkligheten som gäller eller definierar ramen,och idealism olika typer av politiska ideologier som paketerar olika typer av prioriteringar hur man bör handla för att få livet tryggt (social-och ekonomisk sfär eller dimension av samhällstotaliteten),behagligt,rättvist och jämlikt (politisk-kulturella förhållanden),bör man ha klart att det är skillnad mellan dessa saker eller begrepp. Idéer kan inte bevisas direkt,utan antas axiomatiskt-såsom i vetenskap tex.- och försöka sedan visa med härledda tillämpningar att de är ”de rätta”-tillsvidare. Tillsvidare betyder alltså att kulturbärarna och de intellektuella ska våga söka sanning på sitt sätt även om omgivningen inte direkt applåderar eller ger framgångsrika uppdrag. Angående makten har Bengt Ohlsson kanske inte läst vad Lena Andersson skrev några dagar sedan eller vad Havel har visat för exempel. Man behöver inte vara partimedlem eller anpasslig till det yttersta-”hålla käften eller låta bli att skriva under då stundens kulturbärarna kräver sammanhållning i ledet”.Nej,då jag skrev i min förra blogg om sammanhållning nu menade jag inte dagens kontext. Intresserad av att reformera socialdemokratin vågar jag kritisera partiledningens syn på tex. EU-politik eller hänvisning till det gjorda valet ang. Sveriges anslutning till euro-samarbetet. Att definiera framtidens politik med dagens makthavarnas språkbruk och begrepp eller ekonomiteorier som tycks ha inga lösningar i sikte för att förnya samhällets totalitet,med nya slags idéer,idealer och ideologier eller genom hänvisning till gjorda val enligt dem,beter sig som strutspolitik-det som Havel nämner som kortsiktigt tänkande som de intellektuella borde frigöra sig ifrån och ifrågasätta. Hur jag knullar i dag kan knappast ge tips för denna framtidens politik eller? Diktaturens väsen,handlingsregler och taktik Lena Andersson har skrivit en bra och intressant ledarkolumn om diktaturens uppkomst. Hon skriver hur diktaturen byter skepnad-det behöver inte nödvändigtvis vara genom de förföljdas existens som är farligast-därav skillnad mellan den sydafrikanska,fd. Apartheid-politiken,och den svenska,mjukis-sådan där det räcker att diskriminera i handlingar,fast munnen övertygar att diskriminering inte förekommer eller marginaliserar grupper av människor i det svenska samhället. Diktaturen kan tom vara av mental typ,där bortstötningen av alternativ genom tystnad i massmedia,brutna karriär och livsöden räcker. Där maktens handlingsregler definieras socialt-genom de människors handlingar i vardagslivet som lever icke-autentiskt i sin identitet-dvs. Definierar sig själva som sociala jag-genom sina sociala roller,inte som sanningssökande eller autentiska individer som vågar ifrågasätta med faran att bli stämplad som paria. Framgångsrik framtidspolitik Jag går inte så långt som artikeln under Lenas kolumn som berättar hur framgångsrika företagare har förberett sig för framtiden genom ”produktiv paranoia”.Hur ”de har sett svårigheter och hot överallt och minutiöst förberett sig för att kunna parera även de prövningar som de inte kunnat förutse” såsom Johannes Åman så klart skriver om. Visst-IBM har strategier att låta sina dotterfirmor att konkurrera med varandra,men skapar de därmed totalt nya slags datorer eller dataspråk? Låt mig tvivla. Jag tror mer på kulturbärarnas fria sökande-typer av skapande och kreativa tekniker som kunde utnyttjas även i tex. teknologins sfär. Detsamma med politik. Att kortsiktigt vinna i nästa valet är viktigt men ger inte ledtrådar hur tex framtidens röda fanor ska förnya samhället-både i dess värderingar, nya samhällslösningar ekonomiskt-socialt-teknologiskt. Framtidssolidariteten kan knappast byggas i nya generationer genom att begränsas av dagens korta maktperspektiv. Att se tex euro-samarbetet och EU-projektet som mellanstation på väg till den globala gemenskapen som grundar sig på annorlunda,nya evolutionsteorier där kulturbärarnas tankar, empatiska handlingar och annorlunda beteenden kan ses som vägmärken som efteråt ges namn och hyllas gemensamt. Ett annorlunda sätt att gestalta framtidspolitik -det som gav upphov till ”kulturellt kvantumskifte”-en ny evolutionssteg för vår gemensamma mänsklighet. Lasse T. Laine Filosof-samhällsvetare,entreprenör Copyright: Vidorg,Uppsala 2012